Filmen The Artist vann förra året en Golden Globe för bästa film. Det är bara ett av de metaplan den här filmen om berömmelse och filmkonst vistas på.
Filmen handlar på ytan om branschfolk i filmens värld. På yttersta ytan handlar den om stumfilmens historia, berättad genom filmstjärnan George Valentines uppgång och fall.
Till en början ter sig George som en vanlig narcissistisk tölp. Alla känner en George, en självälskande bekräftelsesökande dude som använder relationer som spegel snarare än dialog och som lever på sin ”begåvning”. Men begåvning är en känslig sak, och människors bekräftelse är minst lika skört. Stumfilmens era är över och så även Georges stjärnstatus. Det hela blir en kommentar till en samtid där kändisskap, som inte bygger på konstnärskap utan på godtycklighet, förhärskar.
Det gungar i den här världen, parametrarna utgörs, förutom konstnärlig verkshöjd, av åldersrasism, rasism, skönhetsideal, sexism och allmänna idiotiska trender. Varje konstnär är offer för sin kritiker och publik. Man kan bara hoppas på att bli älskad, hålla i sig och försöka följa med en stund.
Men The Artist räcker mer än som en konstnärs-elegi, som i och för sig når en storartad triumf när George ligger på gatan som den döende dandyn och kramar en filmrulle, medvetslös och ovårdad, med människors medlidsamma ögon på sig.
Det handlar också om den smärtsamma lossningen av en ny tid, det nya mediet ljudfilm får bli metafor för en informationsvärld som rasar. Jag kan inte låta bli att tänka på Wikileaks, arabiska våren och alla jävlar som lyckas på YouTube, de lurar i varje virtuell buske, de eventuella hjältarna.
Sammantaget tolkar jag filmens blotta existens, den är ju extremt konventionell berättad, som ett symptom på en värld i brand. Vi försöker minnas, stumfilm! Förstå vår samtid och som regissören märker går det inte att berätta ett vanlig linjärt drama, inte ens i en konventionell film. Allting är kontextuellt och livet och konsten är orättvist och godtyckligt. Ibland får det ett lyckligt slut. Dock: Vad som är tvetydigt lyckligt i den här filmen är John Goodman som demonproducent. Han är underbar! CRFN
