Två filmer i rad nu har Ryan Reynolds tjatat om att han vill återuppliva typen av matiné han själv såg och upplevde som ung på 1980-talet. E.T. och Tillbaka till framtiden nämns ofta. Först kom Free Guy, ett överraskande charmigt fluff. Nu får vi det tidshoppande psykoanalytiska familjeäventyret The Adam Project, regisserad av Ryans nya bae Shawn Levy. En fluffregissör som gjort bättre ifrån sig som producent av Stranger Things.
Efter att av misstag ha kraschlandat i år 2022 måste den tidsresande stridspiloten Adam Reed (Ryan Reynolds) teama ihop sig med sitt 12-åriga jag (Walter Scobell) för att rädda framtiden. Tokigt. Lägg till enorma mängder daddy issues och en nästan total frånvaro av människor, à la filmad under pandemin, och voilà.
Originellt är det inte, idéerna tar slut halvvägs in, men visst är det oftast både roligt och varmhjärtat. Om man gillar Ryan Reynolds det vill säga. Han spelar sitt vanliga jag igen. Nu med mer muskler. Vad som är bra denna gång är att de hittat en ung skådis som kan glappa käft lika bra som Ryan.
Så länge man är charmad av dessa gossar (eller är ett sjukt stort fan av 13 snart 30 och ser detta som en inofficiell uppföljare eftersom Mark Ruffalo och Jennifer Garner spelar äkta makar) är det lätt att falla för denna publikfriande nostalgiömkande rulle. Tidsresor är dessutom alltid en intressant premiss för en story.
Man får bara inte vara allergisk mot amerikansk sentimentalism, eller vill att manus ska vara vattentäta. The Adam Project trycker på så många punkter att om de inte är ömma innan kommer de vara det efteråt. Ibland trycker de rätt och tårkanalerna får något att syssla med, ibland trycker de så hårt att man ryggar tillbaka. The Adam Project sällar sig inte till det Pantheon av matinéskoj som Ryan förmodligen hoppas att den ska göra men visst är det en fullt godkänd underhållande science fictionfilm för hela grabbfamiljen.
