"Come with me if you want to live". Den bevingade replikens pånyttfödelse, här yttrad av en ung Sarah Connor (Game of Thrones-drakmamman Emilia Clarke), klingar falskare än förut. Och påminner framförallt om Arnold Schwarzeneggers karriärstatus.
Den tidigare guvernören har i flera år försökt att återvända till skådespeleriet, men hållits tillbaka av floppar som The Last Stand, Sabotage och Maggie. Med Terminator: Genisys ser han äntligen ut att ha hamnat rätt.
Regissören Alan Taylor (Thor: The Dark World) spelar givetvis inte i samma liga som James Cameron, vars dystopiska föregångare sammansmälte hård cyberpunk, banbrytande effekter och kallsvettiga mardrömsglimtar. Istället satsar han på rak action – om än krökt av parallella tidslinjer. För det kämpas ihärdigt med att skapa en ny spelplan som kan motivera mytologiska ögonblinkningar och samtidigt välkomna nya, snygga skådespelare.
I en ruggig framtid leder John Connor (Jason Clarke) sista slaget mot Skynet. Hans högra hand är Kyle Reese (Jai Courtney), en trofast protegé som i sann såpaanda är omedveten om att han är sin största idols pappa. Men han får tillfälle att släktforska när han tidsreser till Los Angeles 1984 för att rädda sin blivande flickvän Sarah Connor. Där träffar han också Sarahs oväntade livvakt, en T-800 (Schwarzenegger) som hon i linje med far- och sonrelationen i Terminator 2: Domedagen kallar "farsan".
Och likt alla bra föräldrar förklarar T-800 hur saker och ting hänger ihop. Detta resulterar i ett skrattretande potpurri av manuskrampande nödlösningar (nexuspunkter, någon?), men gjort med sådan glimt i ögat och kraftig brytning att det nästan fungerar.
Detta är definitivt 2000-talets bästa Terminator-film, vilket kanske inte säger så värst mycket efter pinsamheter som Terminator 3: Rise of the Machines och Terminator Salvation. Men ibland räcker två speltimmar, tre skinnjackor och desto fler tidslinjer för att göra något så fundamentalt som att underhålla.
