Swordfish

Det är märkligt hur en films innebörd kan förändras av en ny kontext. Efter terrordådet mot World Trade Center var till exempel [I]Swordfish[/I] plötsligt inte längre bara en hyfsat menlös actionfilm, utan så pass kontroversiell att den svenska distributören övervägde att skjuta upp premiären. Symptomatiskt för en film som hela tiden försöker lura oss att tro att den är något annat än vad den är. Ta bara inledningsscenen där en blasé John Travolta berättar hur Hollywood tråkar ut honom med sina förutsägbara slut och bristen på realism. Här är det lätt att tro att [I]Swordfish[/I] är en distanserad och intelligent actionfilm. Det är den inte. På samma sätt finns det alldeles i början av filmen en genommatrixifierad explosion - ett grepp som inte heller det används i resten av filmen. Så där fortsätter det. [I]Swordfish[/I] försöker till exempel utge sig för att vara någon sorts IT-thriller, när den egentligen handlar om terrorism. Den ytliga actionhistorien är bara en fasad för att kunna leverera en ideologiskt grumlig syn på terrorister och USA. Ett ämne som är betydligt mer aktuellt och angeläget nu än vad det var när filmen gjordes. När Travolta nu sitter och spekulerar om gisslandramer som direktsänds i CNN och CNBC så går ndertexten och hotbilden fram klart och tydligt. Den sista bluffen som filmen försöker komma undan med är chimären att IT och datorteknologi på något sätt är sexigt. Man tar i allt vad man kan med avancerad science fictiongrafik på datorerna, trots att filmen utspelas i nutid och vi alla vet att datorprogram inte ser ut på det där sättet. Bland filmens absoluta bottennapp finns dessutom en scen där en hackare ska försöka ta sig in i en databas under tidspress, med en pistol mot pannan och en sexig brud med munnen kring hans kön. Man kan nästan höra hur producenten desperat kvider, "men kan vi inte få in sex i den här filmen på något sätt" under manusdiskussionerna som ledde fram till den scenen. Troligtvis är det samma resonemang som lett fram till Halle Berrys numera så berömda exponerande av brösten (tro mig, det är inget att få kalsongerna i oordning för). Men det märkligaste av allt är ändå att filmens bov, terroristen John Travolta, nu plötsligt börjar låta mer och mer lik president Bush. Framför allt i de resonemang där Travoltas karaktär berättar sina visioner om hur han med terror mot terroristerna ska försvara den amerikanska livsstilen. Om likheterna med den amerikanske presidenten gör honom till en större eller mindre skurk får däremot var och en bestämma själv.