Svar med foto

Samuel Frölers marginaliserade mögelforskare Lars lever tillsammans med sin syster och hennes dotter i en gammal villa utanför Stockholm. Möglet har spridit sig till hans känsloliv varför systern hjälper honom att sätta in en kontaktannons i en lettisk tidning. Han får 218 svar och väljer vackra Brigita från Riga. Det finns tydliga tecken på att den i Sverige okända, lettiska regissören Una Celma har ett gott öga för de stämningar, udda situationer och missförstånd som kan kanta ett förhållande - detta oavsett om det är gammalt, avslutat eller gryende. Roligast är det mobilsamtal som försigår i periferin när Lars och Brigita möts för första gången på flygbussen. En ung man återvänder från en längre resa och ringer sin flickvän som först hävdar att han inte har längtat och sedan, när han vill träffas, säger att det inte går eftersom hon har tvättstugan. Under hela den inledande halvan, då vi ser ett drama i stil med Hitchcocks [I]Rebecca[/I], finns en närvaro och en stillastående, trevande nervighet som ger små rysningar av skönt obehag. Lars, Brigita och Agneta (neurotiskt välspelad av Eva-Lena Björkman) bildar en triangel av klar Bermudakaraktär men ju längre filmen lider desto mer otydlig blir såväl figurernas vilja som regissörens uppsåt. Varken Lars, Annika, Brigita eller hennes före detta pojkvän ges någon bakgrund, framtid eller nutid och när Brigita flyr tillbaka till Lettland börjar plötsligt berättelsen vackla mellan dramatik och tristess. För att slutligen helt övergå i det sistnämnda. Visst finns här några goda kommentarer om hur vissa svenskar anser att utlänningar som söker sig hit borde vara väldigt tacksamma för det vi ger dem, även om det så är några avlagda skor. Men det kom i ärlighetens namn fram ganska bra även i [I]Torsk på Tallin[/I], och den är klart bättre.