En grupp nyblivna tonåringar i någon oviktig småstad spelar in en amatörzombie-film när de bevittnar en våldsam tågkrasch.
Ett par dagar senare skakas staden av en rad mystiska händelser och i takt med att fenomenen blir allt mer bisarra blir den nyss anlända militären allt mer hemlighetsfull. I sann åttiotalsanda är de vuxna oförmögna att lösa gåtan och uppdraget faller istället på barnen. Ja, det här är The Goonies eller E.T för tiotalet och mysfaktorn är hög för alla som någon gång har haft Steven Spielberg (som har producerat Super 8) nära hjärtat.
Men den är samtidigt en standardiserad monsterfilm. Barnen gör visserligen alla väldigt bra ifrån sig och J.J. Abrams fångar de tidiga tonårens äventyrslusta och tafatta försök till ansvarstagande galant. Men handlingen, komplett med visa-inte-monstret-förrän-halva-filmen-har-gått-tänk och småpatriotiskt, skrattframkallande slut, är förutsägbar. Och vad är grejen med alla moralkakor i den här typen av filmer?
