Året var 1520 när den danska kungen Kristian II, ökänd i Sverige som ”Kristian Tyrann”, intog Stockholm för att krönas till kung även i vårt avlånga land. Händelsen som följde är den historieböckerna kallar ”Stockholms blodbad”, varifrån denna Viaplay producerade historieskildring fått sitt namn. Trots många svenskar och danskar både bakom och framför kameran är Stockholm Bloodbath, som titeln antyder, en engelskspråkig film. Språkbytet är ett förståeligt beslut för att locka internationell publik, men frågan är inte hur många som kommer se filmen, utan snarare vem som kommer resonera med den.
Det är mycket som händer i Mikael Håfströms dramatisering, och alltför ofta dras filmen ned i ett träsk av identitetskris. Är det en cool, hyperstiliserad actionfilm, eller ett historiskt drama i takt med Napoleons framfart förra året? Träffsäkerheten i tonen är tyvärr inkonsekvent, och filmen förlorar momentum vid flertal tillfällen när spänningen är på topp, men karaktärer plötsligt börjar bete sig som om de hör hemma i nutid. I en avgörande scen brister alla närvarande figurer ut i dans till modern musik, ett stilistiskt beslut som inte alls slår rätt i relation till föregående scener.
Den två och en halv timmes långa filmen lyckas ändå spendera tid rätt då berättelsen flyter på i rask takt, detta främst på grund av stundtals underhållande stridssekvenser samt måttligt spänningsfyllda scener av intrig. Men Stockholm Bloodbath förlorar sig själv i meningslös komedi och överdriven inlevelse bland majoriteten av skådespelarna, vilket gör det svårt för åskådaren att leva sig in i medeltidsskildringen som genuin. Det finns glimtar av en unik vision i Mikael Håfströms verk, men tyvärr spretar idéerna åt alldeles för många olika håll för att fungera optimalt, och resultatet är en onekligen rörig produktion.
