I en japansk stad nära Stilla havet samlas en familj för att hedra en sons minne. De egenskaper de önskar varandra, studsar mot det vackra trägolvet och landar alltid på altaret med fotot av Junpei.
Han skulle ha blivit läkare och en god far. Projektionerna skjuter som projektiler i föräldrarnas hus. Sorg tar sig underliga uttryck. Den är inte rationell. I Still Walking är den full av undertryckta aggressioner, aldrig sentimental. Fadern surar som bara en bonus pater familias kan tillåta sig. Alla reaktioner är tillåtna och här spelas de ut lågmält, tyst och intensivt. Filmen har jämförts med Ozos Föräldrarna och dess subtila berättande om en familj i japansk efterkrigstid. Skuldbeläggningen roterar som om de leker snurra flaska, aldrig uttalad, landar den slumpmässigt på någon runt bordet. Så allmängiltig att det skulle lika gärna kunna vara en random familj i Sverige med tillhörande konflikträdsla och oupplösta knutar. –CRFN
