Starsky & Hutch

Den amerikanska mainstreamkomedin mår inte så bra. [I]Och så kom Polly[/I] är till exempel en lam och utspädd soppa, där våld mot djur och lite bajshumor inte på långt när räcker till för att fylla långfilmsformatet. [I]50 First Dates[/I] innehåller kanske två roliga scener - men sen när räcker det till för att vara en ens en okej film? Biopubliken - och en stor del av recensenterna - verkar vara så desperata att de gärna vill tro att de ser en rolig film, när de egentligen blivit blåsta på stålarna för biljetten till en film vars roliga stunder nätt och jämnt räcker till för att göra den där promo-behind the scenes som visades på ZTV. Starsky & Hutch är egentligen Zoolander 2 - fast i nya kläder och nya frisyrer. Från den ena vidöppna satirdörren till den andra - från korkade modeller till "roligt" 70-talsmode. Av den macho-orienterade förlagan, snutserien [I]Starsky & Hutch[/I], har man gjort ett en mysig liten kombo - lite komedi, lite parodi och lite action - som [I]Charlies änglar 2[/I], men utan fittkraft, så att säga. Och visst, jag antar att det ska föreställa någon sorts ironisk retrohumor, men ett skämt ytterligare om mimare - jag får bara huvudvärk. För en svensk publik handlar det dessutom om en parodi på en tv-serie som inte alls är särskilt levande i det kollektiva rerun-medvetandet. Några spridda minnesbilder här och där, av tajta jeans och håriga bröst - men annars mest en vagt ointressant soppa. Nu är det det väl inte heller särskilt nödvändigt med förkunskaper, det viktiga i den här filmen är ju inte originalet. Det viktiga i den här filmen är inte ens det mediokra manuset eller de glesa skämten. Nej faktiskt inte ens Ben Stiller. [I]Starsky & Hutch[/I] handlar bara om Owen Wilson. För att använda ett av vår populärkulturella samtids mest vidriga uttryck - [I]Starsky & Hutch[/I] är den första metrosexuella komedin. Owen Wilson är snubben som det är okej för straighta killar att kolla in i smyg - från de plutande läpparna till den putande baken. En buddy-komedins androgyna alibi. Men alltid på rätt sida av den trygga heterosexualitetens osynliga gräns. Och det är faktiskt, uppriktigt sagt, inte så himla spännande.