Obekväma tonåringar, trånande blickar, kaxig självsäkerhet, Fira med Ferris på TV, High School-bekymmer. Spider-Man: Homecoming är som om John Hughes hade gjort en superhjälte-film. Äntligen får vi en spindel som faktiskt är tonåring och inte känns som en 40-årig oskuld. Den andra rebooten på fem år av Marvels nätsvingare (är det någon som ens kommer ihåg de två Andrew Garfield-filmerna?) fångar en 80-talsfeeling som påminner oss om att det faktiskt går att göra en rolig krasch boom bang-film.
Marvel Studios logo flashar förbi till tonerna av Michael Giacchino pampigt rysande orkesterversion av ledmotivet till den animerade 60-talsserien. Att ha fått hänga med Avengers har gjort Peter Parker lite rastlös. Den episka fajten i Civil War gav honom blodad tand, han är redo för mer, han väntar och väntar med Tony Stark hör aldrig av sig. Faderfigurens ”don’t call us, we call you” räcker inte länge innan Peter börjar följa en grupp kriminella som säljer högteknologiska vapen på svarta marknaden samtidigt som han försöker hantera vardagen som femtonåring.
Äntligen slipper vi se hur Peter Parker blir biten av en spindel för femtioelfte gången, alla kan hans originstory vid det här laget. Regissören Jon Watts (Cop Car) har gjort en film om hur det är att vara tonåring, med en del actionsekvenser inslängda. Den sinnesbedövande katastrofporren med städer som sparkas sönder och samman har skalats ned till något mer personligt. Spoiler alert: inga Interdimensionella demoner eller armador av utomjordingar förekommer!
Marvel har ökänt haft svårt att få till bra skurkar, med Loki som enda undantaget. Den förbannelsen är nu bruten. Tom Holland är perfekt som den knascharmiga och vitsige wannabe-hjälten Peter Parker men det är Michael Keaton som nästan stjäl hela filmen som ”The Vulture”. Men så är det också tredje gången gillt för honom som fågelfä efter Batman och Birdman.
Som indieregissör lider Watts av den vanliga åkomman med att ha svårt att få till bra action, men sönderklippningen är tack och lov inte total. Spider-Man: Homecoming har patos och en lättsamhet, den viker inte att driva med sig själv onekliga gånger, som är sprudlande. Äntligen är Spindelmannen hemma i lekstugan Marvel Cinematic Universe och det är riktigt kul!
