Michael Crichton-romanen Urtidsparken blev på vita duken den popcorndoftande matinéfilmen Jurassic Park. Med den talangfulle regissören Barry Levinson och en handfull bevisligen kompetenta skådespelare låg det nära till hands att förvänta sig en personligare och mer påträngande filmatiseringen av den tio år gamla Crichton-romanen Sphere. Glädjande nog lever filmen faktiskt upp till förväntningarna Ð- men bara under den första timmen.
Under mycket hyssjande kallas en grupp vetenskapsmän under ledning av Dustin Hoffmans psykolog Dr. Norman Goodman till en katastrofplats mitt ute i Stilla Havet. Väl där får de reda på att de ska undersöka en enorm utomjordisk farkost som har legat begravd på havets botten i över 300 år. Långsamt och metodiskt byggs den olycksbådande stämningen upp, alltmedan skådespelarna vant kastar kvicka repliker mellan sig, som faktiskt lyckas vara underhållande utan att för den skull inkräkta på spänningen. Undervattensmiljön är effektivt klaustrofobisk, och det går inte att låta bli att undra över den fantasieggande och klotformade tingesten som våra vänner hittar i den enorma farkosten.
Det är svårt att veta vem som bär ansvar för att filmen rasar ihop som ett korthus mot slutet. Med snabba klipp och faktiskt ganska häftiga lekar med ljud och ljus gör Levinson så gott han kan för att hålla vårt intresse uppe, och han får ut en hel del ur sin meriterade skådespelartrupp. Och filmen är varken löjlig, spekulativ eller en hjärndöd orgie i effekter. Det känns därför som om svaret ligger på manusstadiet. Den stora Idén som ska lösa ut hela historien är inte tillräckligt stor, och den förväntat gastkramande upplösningen blir till ett antiklimax. Det går helt enkelt inte att koka soppa på en spik, även om spiken i det här fallet råkar bygga på en storsäljare.
Sphere
Skådespelare:
Regi:
