För att bästa komma in i rätt stämning så inmundigas en flaska cava i skrivandet av denna recension. Mest passande hade självklart varit att dricka champagne men gaget för denna text hade inte ens räckt till ett glas vitt vin på Obaren. Cavan är ur min egen ficka.
Sparkling är en sprudlande dokumentär (pun so much intended). Den sprudlar av Frank Mannions kärlek för det mousserande vinet från distriktet Champagne i norra Frankrike. Så pass mycket älskar han det att han nu gjort en dokumentär om bubblet. Men det är en blind kärlek. Förmodligen är det alkoholen som suddat ut hans omdöme. I filmen får vi se honom i bild skåla champagne vid minst fem tillfällen (jag tappade räkningen) för att efteråt anmärka hur gott det var. Vilket också är dokumentärens största problem – och nu är det kanske mitt ett eget bubbelrus som talar – men kan det här verkligen klassas som en dokumentär?
Större delen av filmen går ut på att Frank intervjuar huvudena för alla de stora champagnehusen i Frankrike. Alla får berätta sina egna hyllande och ej ifrågasatta historier. Alla försäkrar dessutom att de inte är konkurrenter med varandra. Inte alls. *host host*. Ursäkta, jag satte bubblet i halsen. Det är så mycket klappande på egna axlar att man blir lite rörd över att se så många älska sig själva och sina ord så mycket. När han inte låter vinproducenterna kyssa sina egna ändar pratar Frank med champagneexperter och ägnar halva tiden åt att filma omslagen till deras böcker. Han kallar detta för ett kärleksbrev, ett annat namn är skamlös reklam för alla inblandade.
Ser vi till det informativa är det i det ytligaste laget och historien bakom champagne är snabbt överstökad. Frank ger oss en drinkbiljett och tror att vi är nöjda med det samtidigt som han själv pimplar på som tack för all PR. En timme in är det tydligt att Frank inte bara är onykter, utan kliniskt full. Han har slut på franska vinproducenter så istället förvandlas filmen till en promotion video för brittiskt mousserande vin. Frank börjar plötsligt mucka med champagnebuteljerarna som bjudit honom på så mycket gratis dricka: ”Passa er! För vi engelsmän kan ju visst göra viner och *hick* vi var ju faktiskt de som kom på champagne från första början!”. Det är en röra.
Helt tom på innehåll är inte detta bubbel – till och med min Campo Viejo har sina ljusa sidor – här kommer därför ett par intressanta tidbits som nämns under filmen:
- Att den globala uppvärmningen påverkar odlingen i Champagnedistriktet och att fransmännen därför börjat leta mark i Storbritannien ifall att.
- Att fransmännen i slutet av 1960-talet fick spanjorerna att sluta sälja sitt mousserande vin som champaña och istället börja kalla det för ”cava”.
- Att champagneälskare inte kan sluta citera munken Dom Pérignons ord när han ”uppfann” det mousserande vinet: ”I’m tasting the stars”
Inte minst lyckas faktiskt Frank med sitt mål. Efter att ha sett hans dokumentär blir man sjukt sugen på att dricka champagne. Eller någon form av mousserande vin. Som Campo Viejo till exempel. Var ställde jag nu resten av flaskan någonstans?
