”Diva, Ikon, Rebell” är tillsammans med den rätt urvattnade frasen ”baserad på en verklig historia” underrubrikerna till SONJA och redan vid första filmrutan blir man påmind om det verkliga i den norska konståkerskan Sonja Henies (1912-69) uppgång och fall. I en genre som med åren blivit allt mer populär är filmen ett snyggt och rätt lyckat gestaltande av Norges och världens en gång mest kända idrottare.
I en klassisk uppbyggd dramaturgi visar regissören Anne Sewitsky hur Sonjas starka ego och kreativa impulsivitet leder henne från norsk trefaldig OS-medaljör till isprinsessa i Amerika med utsålda arenor, hur hon blir en av Hollywoods mest välbetalda filmstjärnor, tjänar massvis med pengar för att sedan bli skuldsatt, alkoholiserad och ensam. Med en slags SKAM-inspirerad estetik (Norge ändå) pumpas svulstiga scener av framgång med hög musik samtidigt som platserna hon besöker svischar förbi med namn. Uppbyggnaden av hennes strålande karriär är bitvis spännande och Ine Marie Wilman gör en fin insats som den utlevande Sonja.
Men succé-berättandet har också sina brister. Efter otaliga klippningar mellan dansnummer, rungande applåder och glittrande fester tappar filmen sitt tempo. Till sist väntar jag bara på det stundande fallet och när det väl kommer, har intresset för hennes livsöde redan svalnat. Att man valt att lägga så mycket fokus på framgångssagan är inte förvånande, men allt annat runt omkring, familjen och hennes kärleksliv, får aldrig riktigt den plats det behöver för att hålla samman berättelsen om hennes liv. Relationen till hennes storebror Leif (Eldar Skar) blir ytligt schematisk istället för plågsamt drabbande. Att man dessutom valt att utlämna de sista åren av hennes liv som tog en helt annan vändning när hon gift sig med konsthandlaren Niels Onstad och skapade konstsamling och museet Henie Onstad i Oslo, är en konstig avvägning. Men som kändisporträtt är Sonja både trovärdig, underhållande och framförallt riktigt snygg.
