Filmen Sommarljus... och sedan kommer natten bygger på författaren Jón Kalman Stefánssons roman. Stefánsson är en av Islands mest lästa författare internationellt sett. Läsaren får ta del av flera små berättelser som utspelar sig på den isländska västkusten och som sakta fogas samman till en. Direktören för en fabrik ger upp allt och börjar utforska språket latin och rymden, en konstnärlig ung man får ta över sin dödes pappas jobb som polis på orten och en lantbrukare i ett olyckligt äktenskap vänsterprasslar med grannen medan han drar staket.
Det märks tydligt att filmen bygger på en roman. Man kan anta att författaren broderat ut dessa småskruvade historier på ett vackert språkligt sätt. Nu lägger man istället till en berättarröst som får driva historien framåt, förklara det absurda och varför människorna agerar som de gör. Berättarrösten blir efter ett tag störande, mycket ska förklaras och frågan är om det hade räckt att låta filmen själv föra berättelsen framåt.
Det är vackra naturbilder av Island, som vanligt, och kanske bidrar det storslagna men öde landskapet till karaktärernas melankoli. Orten har också drabbats, även om det inte sägs rakt ut, av den globala finanskrisen. Här fanns och kanske fortfarande finns drömmar om ett levande samhälle. Invånarna trycker istället undan sorgen och förlusterna är inte bara av ekonomisk karaktär. Och den känslan förmedlar filmen på ett starkt sätt. Islänningarna är bra på att berätta sagor men i detta fall får man ta till den gamla klyschan: boken är bättre än filmen.
