Sommardåd

Filmen Sommardåd är betydligt beskedligare än Steven Kings romanförlaga. Många av de otäckaste sekvenserna har försvunnit på vägen till vita duken och filmmediets relativt begränsade psykologiska möjligheter har gjort huvudkaraktären Kurt Dussander (Ian McKellan) karikatyrisk och alltför endimensionell - han ska representera nazismen, men skulle egentligen ha platsat som "onding" i vilken b-skräckis som helst. Exakt hur elak och nazistisk han är, klargörs genom att han slänger in en katt i ugnen och marscherar i sitt eget kök iklädd SS-uniform. Berättelsen har potential att fascinera, men precis som att det är omöjligt att laga en välsmakande måltid om receptet innehåller en klick avföring går det inte att hålla publikens intresse uppe om intrigen har ett par rejäla luckor. I detta fallet måste vi till att börja med svälja att den tonåriga pojkvaskern Todd Bowen kan avslöja Dussanders identitet trots att en världsomspännande jakt på denne har varit resultatlös. Lyckas vi med det konstycket väntar pärsen att acceptera Todds utpressningsförsök, och att den gamle SS-officeren faktiskt är så ynklig att han ger vika. Dussander tvingas att berätta om omänskligheterna som pågick i Auschwitz, och Todd börjar så småningom att anamma en del av sin mentors karaktärsdrag. Ian McKellan visar sin storhet när han får Dussander att glöda av intelligens och omänsklighet. Det är långt ifrån hans mest minnesvärda rolltolkning, men han hade kunnat lyfta filmen om bara motståndet hade varit hyfsat. Tyvärr är hans insats av en sån kaliber att Brad Renfro, vars tolkning av den vetgirige unge mannen är förvånande blek och kraftlös, blir ett med inredningen. Den största besvikelsen är ändå att regissören Bryan Singer inte lyckas bibehålla någon form av spänning. I De misstänkta höll han åskådarna i ett järngrepp i varenda filmruta, medan han här nöjer sig med att dänga ett järnkors i huvudet på oss - vilket ju som alla vet är väldigt irriterande. Vi får vänta till år 2000 då Singers nästa film X-men förmodligen får svensk premiär, innan vi vet om K. Soze eller K. Dussander är den bästa värdemätaren på regissörens kapacitet.