Vad är egentligen bra film? Att dramaturgi ska handla om köttet har vi fått lära oss på Dramatiska Institutet. Men det finns något annat också: bilden. Film är ett visuellt medium och jag vill kyssa ett kors när jag tänker på Sophia Coppolas visuella visioner med Somewhere.
David Hockney är written all over the screen, pastell och svunnen tid. Drömska scener om ett gammalt Kalifornien penslas fram. Poolen – denna symbolladdade plats, som på åttiotalet förknippades med den ultimata lyckan av vartenda normalt barn. Stephen Dorffs extremt hotta kropp i en turkos bassäng och hans dotter Elle Fannings kokkonster när hon lagar eggs benedicte på Hotel Chateau Marmont blir en slags uppdaterad popkonst, fast den här gången är smärta adderat till ytan. Det är en bild, men det är också en historia som berättas. Detta melankoliska Kalifornien älskar jag. Somewhere handlar mycket om en dekad stjärna som har allt, vilket speglas i en strippas röv och Stephen Dorffs bringa och alla förtryckta stämningar runt Elle Fannings elvaåring. Jag tolkar Somewhere som berättelsen om Coppolas egen uppväxt och far och dotter-relation, inkonsekvent, med kaoset som kär vän, hotellet som hem, en känd pappa, men där kärlek ändå går att utvinna, på olika outgrundliga sätt.
