När tonerna till Sara Parkmans låt ”Eros Agape Philia” ebbat ut i slutet av Som vi har älskat står det klart att kärnan av dokumentärfilmen blir till en berättelse om en delvis osäker, delvis säker ung kvinna som undrar om hon duger. Man behöver inte känna till Sara Parkman eller hennes musik för att uppskatta detta, utan det är en väldigt ärlig dokumentär om en mycket jordnära person som bjuder på sig själv, naket kroppsligt men även själsligt öppet.
Hon är så nervös att hon spyr innan en konsert, hon talar öppet om hur framtiden kan bli med bästa vännen och kollegan Hampus Norén och får vila upp sig hos sina föräldrar. I en fin scen sitter Parkman och samtalar med sin mamma. Uppenbarligen har denna diskussion mellan mor och dotter förts förut. Hon kanske inte vill höra mammas sanningar och upprepar dessa skrikande, på ett ironiskt sätt. Hennes mamma tystnar och ler. Föräldrar vet att det brukar lösa sig.
Gustav Ågerstrand är säker i sin regi men framförallt är det hans foto som bidrar till en mystisk aura runt Parkman. Tillsammans med en av förra årets mer intressanta svenska regissörer, nu som klippare, Neil Widgardt, lyckas han få till vackra scener. Det är lika drömska som i Widgardts egen fina film Blomster. Som vi har älskat skvallrar i alla fall om att det trots allt kanske finns en framtida och sann kärlek till någon speciell.
Uppenbarligen är Sara Parkman älskad av många. Hennes familj, Hampus och hennes fans ser alla på henne med värme. Publiken längst fram på hennes konsert står där med lyster i ögonen och sjunger med. Det gemensamma för alla är att man låter henne vara den person hon är. Aldrig dömande, alltid stöttande. På hennes grav kan det åtminstone stå ”Som hon var älskad”.
Läs även Nöjesguidens intervju med regissören Gustav Ågerstrand: Det hade blivit en helt annan film om vi inte hade varit vänner
