Under nazisternas ockupation av Frankrike förs Marguerites make Robert bort, och Marguerite börjar sin väntan. En väntan på en knivsegg, med uppgiven förtvivlad på ena sidan och hopp på den andra. Liksom sin man är Marguerite medlem i motståndsrörelsen, och mannen har arresterats efter att någon av deras vänner angivit honom.
Filmen bygger på Marguerite Duras roman “Smärtan”. Boken i sin tur bygger på Duras dagböcker från tiden under andra världskriget, då hon väntade på sin mans återkomst från Dachau, eller budet om hans död. Den unga Marguerite, utmärkt spelad av en skör och matt Melanie Thierry, ser sin tillvaro bli en icke-tillvaro. Hon befinner sig i rädslans utplånande tillstånd. I sin väntan på besked om maken beskriver hon sin egen existens som “bara närvarande”, inget mer än det. Filmen lyckas väl med att skildra just den här “bara närvarons” klaustrofobiska smärta. Regissören Emmanuel Finkiel behandlar Duras verk med stor respekt, ibland lite för stor. Voiceovermonologer klippta ur Duras roman berättar var Marguerite befinner sig känslomässigt. Det är svårt att glömma att det här är en film med en litterär förlaga och inte ett verk i sin egen rätt, även om det är en mycket känslig och skicklig adaption.
“Smärtan” berättar en mindre synlig historia om förintelsen och andra världskriget, den om de som blev kvar när deras anhöriga fördes till lägren. Marguerite är inte den enda som väntar på en återvändare som kanske aldrig kommer. Hon omges av kvinnor som väntar på män och barn. När befrielsen från nazisterna till slut kommer, och med den de återvändande och listorna över dem som fortfarande saknas, är de som väntar fortfarande fångna i sitt “bara närvarande” tillstånd, ”fastklamrade vid nåt som kallas gud”, som Marguerite själv kallar det. Finkiels kamera lyckas närapå skildra detta icke-varande. “Närapå” är det närmsta man kommer att berätta en berättelse som egentligen inte kan återges. När Marguerite lyssnar på ett vittnesmål från en överlevare ger hon uttryck för just detta; i voiceovern säger hon att “orden tiger”. De berättar vad som hänt, men de berättar ändå inget.
