Den snyggfotade Slalom skildrar övergrepp i ett skidlag i de franska alperna – eller? Regissören Charlène Favier är medvetet ambivalent i sin skildring av hur 15-åriga Liz (Noée Abita) går från subjekt till objekt i händerna på sin skidtränare Fred (Dardenne-favoriten Jérémie Renier) som missbrukar sin maktposition på flera sätt.
Liz kropp är i fokus: den aktiva kroppen som svettas, bygger, trimmas, åker utför, simmar och joggar versus den passiva kroppen som Fred mäter, tar på och kommer in i. Påtagligt är hur Liz vakna blick – som påminner om Adèle Exarchopoulos i den franska klasskildringen Blå är den varmaste färgen – blir allt stummare. Hon följer med Fred – denna lilla lilla man – i hans svängningar från peppande till förtryckande till kåt. Vännen Justines ord skvalpar i bakhuvudet: ”Han krossar dig, du lyssnar, du blir bättre”.
Huruvida filmen skildrar en våldtäkt eller ett burdust sätt att förlora sin oskuld på, låter Favier vara osagt. På så sätt, aktualiserar Slalom the blurred line mellan förbjuden kärlek, övergrepp och våldtäkt. Liz säger ej ”Non!” omedelbart men ögonen är uppspärrade, kroppen är stel och det är en väldigt ”ej nej men gud så nej”-situation. Eller som Favier uttrycker det: ”Hon vill inte – men när du är 15 så vet du inte vad du vill”.
Trots naturligt spel och dialog, lämnar filmen betraktaren tämligen oberörd. En anledning är det trötta frånvarande förälder-kortet som en implicit förklaring till varför Liz ej stöter bort Fred. Mer intressant är då Francois Ozons kritiserade Jeune et Jolie (den franska titeln Ung och vacker som försvenskades till Isabelle) där Isabelle säljer sig till män i Paris öfvre skikt trots närvarande föräldrar.
Kanske är Favier ute efter samma effekt – att genom att inte ta ställning öppna upp för diskussion – men där Ozon lyckas väcka frågan ”Varför?” blir Slalom ett platt fall. Snyggt blåtonat och närgånget foto av Yann Maritaud men en berättelse som ej fångar trots ett ämne som engagerar.
