Livet är meningslöst. Om du vill se en film som talar om det för dig i 99 minuter, se Skogshuggarens saga.
Miljöerna är storslagna och vackra, fotot njutbart och relationen mellan Pepe och hans son gripande. Men att se filmen känns som att lyssna på en monolog då en och samma åsikt kommer ur alla karaktärers munnar utan att någon någonsin får komma med ett bra motargument och dessutom övertygar denna åsikt inte.
Skogshuggarens saga handlar om optimisten Pepe som trots att han inom loppet av några dagar förlorar såväl jobb som flickvän och vän väljer att se glaset som halvfullt. Ingen annan karaktär håller dock med honom utan de berättar alla på olika sätt hur dåligt och hopplöst livet är. En typisk scen är då Pepes son genom fönstret ser på en gruva som lyser som helvetet själv och Pepe tittar på honom från sängen och säger ”Världen är en spännande och vacker plats”.
Det känns hela tiden som att filmen är upplagd för att man ska skratta år Pepe och hans dumma och oförklarliga optimism. Men att alla andra karaktärer reagerar på motgångar med att ge upp, ta livet av sig eller fly och i samtliga fall hålla föreläsningar helt utan undertext om alltings meningslöshet gör att Pepe framstår mindre som en obotlig optimist och mer som den enda karaktären som man efter ett tag står ut med.
Trots Pepes överdrivna repliker (som luktar väldigt mycket fiendens språk – att en person skrivit repliker åt någon som den hatar och inte förstår varför de blir de overkliga och överdrivna) framstår det liksom inte som så konstigt att han söker ett nytt jobb eller väljer att fortsätta leva trots att han blivit singel. Men om de övriga karaktärerna framstår som mer orimliga än Pepe faller liksom filmens poäng.
Handlingen känns också intressantare än formen och jag undrar faktiskt vad den stela Roy Andersson-uppställda formen är bra för här. Jag skulle hellre sett berättelsen gestaltas friare.
Men då kanske det också skulle bli tydligare att filmen inte riktigt har någon poäng.
