Minns du när MTV spelade musik? Då kommer du att uppskatta Sing 2. I snitt börjar en ny låt att spelas varannan minut. Det här är inte matematiskt bevisat men det är definitivt så det känns. Och det är underbart. Sing 2 är en hyllning till musik och jag gråter floder. Filmen i sig är medioker.
Koalan Buster Moon har gjort lokala teatern till en hit men han är inte nöjd, han drömmer större. Om att slå i nöjesmetropolen Redshore City. Han övertalar grismamman Rosita, extravaganta Günter, blyga elefanten Meena, gorillan Johnny och de andra i det okonventionella gänget av skådisar att dra till storstaden. När den hänsynslösa mogulvargen Jimmy Crystal direkt avfärdar dem börjar Buster ljuga, allt för att få förverkliga sin dröm om att slå stort. För det är väl allt som betyder något?
Sensmoralen i denna ack så amerikanska barnfilm är måhända en aning tveksam – ljug och tänk bara på dig själv så löser sig allt i slutändan. Inte för att manuset är vidare spännande heller. Formalistiskt är bara förnamnet. Om du sett trailern så har du sett filmen. Vad du får mer är hundrafalt fler låtar och en handfull skojiga ögonblick. Roligast är Miss Crawly (med en väldigt oväntad referens till Fritz Lang ska erkännas), vojsad av regissören och manusförfattaren själv, Garth Jennings. En britt som en gång i tiden gjorde de hyllade musikvideorna Coffee and TV och Pumping On Your Stereo. Röstskådespelarna han samlat ihop är så stjärnfylld att man börjar tro att världen endast är befolkad av kändisar.
Visuellt är Sing 2 underhållande lekfull och även om storyn är copypasta är det tillräckligt emotionellt medryckande, speciellt alla fantastiska sångnummer (vilket också är det enda filmen har att komma med), för att man ska landa i en härlig feel-good känsla. Om inte annat lämnar du salongen med en brinnande och hjärtskärande lust att lyssna på U2.
