Shortbus är, som så ofta i indiefilmsammanhang, en serie nedslag i en grupp urbana människors liv och relationer. Men anledningen att du förmodligen redan läst spaltmeter om en film som annars kunde passerat biorepertoaren relativt obemärkt stavas sex. Sophia är en sexterapeut som aldrig upplevt en orgasm. Jamie och James är ett par som bestämt sig för att prova på öppet förhållande. Severin är en dominatrix som känner sig oförmögen att ha en normal relation till människor. Och genom sexklubben Shortbus vävs deras liv samman. Det är inte utan att jag skälver lite på handen när jag delar ut mitt betyg till Shortbus. Sällan har konflikten mellan emotionella och intelligenta argument för en film stått i sådan bjärt kontrast till varandra. Plockar man isär Shortbus finns det sannerligen invändningar mot vissa av beståndsdelarna. Den improviserade formen känns ibland både påklistrad och onödig. Budskapet är varken särskilt revolutionerande eller tänkvärt. Och det vilar en proggig stämning över hela projektet som balanserar till att bli direkt smetig. Ändå fylls jag av en närmast euforisk glädje när filmen närmar sig sitt slut. Jag har bevittnat något som på samma gång är djupt personligt och i filmsammanhang på gränsen till historiskt. Nej, jag menar inte att det är första gången folk spänner på varandra på riktigt i en film. Det handlar om hur man närmar sig könsumgänget. Jag kan inte påminna mig att jag någonsin sett en film där sex tillåts vara något så väsentligt och, faktiskt, viktigt. Där vi tidigare sett otalet exempel på hur dialog fungerar som substitut för sex får vi för första gången se hur sex kan fungera som en metafor för livet själv. Och det är detta som gör Shortbus till så mycket mer än en film om ett gäng hipsters som gökar på en klubb i New York.Skådespelare:
Regi:
