Shine

Missförstådda genier har alltid varit tacksamma att gestalta på film. Här kan man slå an de flesta känslosträngarna och dramturgiskt blir det aldrig särskilt besvärligt: Geniet presenteras redan som barn, vi lär oss snabbt älska hans eller hennes lyten och egenheter, någon eller några i närheten kväser geniet, vår hjälte anträder sin Golgatavandring för att så småningom helt upprättas alternativt tragiskt glömmas bort, och först erkännas med denna berättelse, många år senare.Based on a true story, givetvis. Vi kan se denna film om och om igen.Och vi gör det som sagt också.Australiensaren Scott Hicks tar sig an den unge pianovirtuosen David Helfgott. Han lever med sin dominante far, sina undanskuffade systrar och sin kvästa mamma i en liten australiensisk håla, någonstans ute i ingenstans. Pappan driver hårt på sin son; han skall nu inte bara bli världens bäste pianist, framförallt skall han bli världens störste Rachmaninov-tolkare spela de svåraste styckena och realisera den dröm som fadern aldrig lyckades komma i närkontakt med. Ett klassiskt trauma.Hicks tar oss med genom David Helfgotts liv, från pojkåren, via tonåren och ungdomen upp till den mogne mannen, ja mogen och mogen: David kollapsar någonstans halvvägs och hans mödosamma väg tillbaka till ett värdigt liv blir berättelsens centrala tema. Skulden till pappan, prestationsångesten, de omättliga kraven, faderns avståndstagande, blockerar honom närmast fullständigt. Han sluter sig och försvinner in i ett rum där ingen annan får tillträde.Det är mycket rörande och gripande, och här finns ett antal storslagna scener där Scott Hicks visar prov på enastående regibegåvning; sekvensen där unge David gör sitt egentliga första stora, men också sista, framträdande, är en uppvisning som slår oss med häpnad. Geoffrey Rush som den äldre David lyser allra starkast i en rollbesättning som är genomgående slagkraftig.Shine har alla möjligheter att bli en av vårens stora publikfilmer på repertoaren, även om man nu inte helt reservationslöst kan köpa hela paketet. Det är en mycket ljus och lycklig berättelse, mitt i allt elände, och kanske är det denna aningen äppelkindade, rundhyllta, käcka attityd som kan kännas både påfrestande och påklistrad.Musiken och kärleken vinner. Tystnaden och bitterheten förlorar. Jo, det känns trevligt och mycket rättvist, men kanske inte riktigt angeläget.