She's All That

[I]She's All That[/I] är en i raden av filmer som vilar tryggt i de gamla high school-filmernas sista utposter. Med konstgjord andning och tidlöst nedfrusen handling försöker Robert Iscove och manusförfattaren R Lee Fleming Jr chocka liv i den gamla [I]My Fair Lady[/I]-myten bland skolans korridorer: drömmen om den rosaskimrande prinsessan som gömmer sig på bakgården i säckig outfit. Hon, den suddiga diamanten som ska plockas fram, finslipas och läras upp. Här är det den mespropps-nördiga konststudentskan Laney (Rachael Leigh Cook) som blir utsedd att försöka pressas genom nålsögat av skolans ballaste grabbar. Men det som börjar som ett simpelt vad, antaget av den spännige mannen med mjuk-potential Zack (Freddie Prinze Jr från [I]Jag vet vad du gjorde förra sommaren[/I]-filmerna): han ska kunna få vilken töntig brudjävel som helst att koras till den prestigefyllda avslutningsbalens drottning. Det visar sig på sikt vara en ödesdiger uppgift. För när Zacks dundertjej Taylor (Jodi Lyn O'Keefe) nu en gång har dumpat honom för en riktig MTV-diva, är det inte bara en fråga om simpel vadslagning. Det är också hela high school-väsendets respekt inför kungen, och inte minst hans respekt inför sig själv och människor som står honom nära, som står på spel. [I]She's All That[/I] är, som sig bör, en väldigt förutsägbar historia. Långt innan Zack droppar sin sanslöst utslitna replik: "Laney, använder du alltid de där glasögonen?", har man som åskådare hajat konceptet: "Ja, ja redan Audrey Hepburn var tjusig, och det kan naturligtvis också denna flicke-fjant bli (med eller utan glasögon)." Men trots att den lilla sagan är enkelt klassisk, ljuv och söt med fyrkantiga bifigurer, är den på inget sätt så briljant framförd att jag blir vidare charmerad eller berörd. Det är snarare små skarpa ögonblick av bitsk humor, enstaka bisarra scener (jag har hittills klart underskattat humorpotentialen i en falaffelsylta) eller repliker som glimtar till mellan varven, som håller intresset uppe bland plattityderna.