Som vanligt kommer jag att tänka på Woody Allen, och citatet i Manhattan när Muriel Hemingway föreslår att han ska följa med till London. Varpå Woody svarar, typ: Oh no, I wouldn't look very good in leotards.[P][/P]
Joseph Fiennes ser inte heller särskilt bra ut i trikåer. Möjligen förstärker det hans Prince-look, vilket onekligen förvirrar gentemot den bild av Shakespeare man har från uppslagsböckerna.Men inte ens denna ofrivilligt komiska effekt, antecknad i marginalen, lägger något hinder för denna oemotståndligt charmiga och välspelade film. En film som ger mersmak, som föder nyfikenhet. På hans liv, på vad som egentligen hände i London efter han lämnat Anne Hathaway och de tre barnen hemma i Stratford-on-Avon. 400 år senare citeras och travesteras William Shakespeare varje dag, ändå vet vi så lite om honom.[P][/P]
Detta sysselsätter självfallet en del hjärnor. Till exempel manusförfattarna Tom Stoppard och Marc Norman, som inte för sina liv kunde begripa hur Shakespeare 1594 kunde slänga ur sig årtusendets (om det räcker) kärlekssaga, den om Romeo och Julia. En historia om dödsdömd kärlek, skriven av en man som var gift. Vad kunde inspirerat honom? Hade han möjligen en stormande kärlekshistoria själv? Denna gissning växte till tro och tron till manus som blev till fantastisk film. Väl värd sina tretton Oscarnomineringar.[P][/P]
Mest är det manusets höga trovärdighet. Tittskåpskänslan. Jag trollbinds av att få veta hur det förmodligen gick till i bråket mellan teatrarna The Rose och The Curtain, av att se hur den karismatiska drottning Elizabeth satte både kungahus och kultur i centrum. Judi Dench, som spelade drottning Victoria i John Maddens förra film Mrs Brown, har inga som helst problem att gjuta liv i även denna drottning. Hon är tvärtom fenomenalt bra.
Och det gäller även för den övriga ensemblen. Joseph Fiennes må ursäkta, men Gwyneth Paltrow stjäler duken med en auktoritet hon inte varit i närheten av tidigare. Paltrow spelar den uppdiktade Viola De Lesseps, en förmögen köpmansdotter som brinner för teatern. Viola är bortlovad till den fattige adelsmannen The Earl of Wessex. Man gjorde så på den tiden - bytte rakt av. Den fattiga adeln fick pengar, de rika borgarna fick en titel.[P][/P]
Men Paltrow är inte ensam. Geoffrey Rush som den karaktärslöse teaterägaren Henslow, Ben Affleck som stjärnskådespelaren Ned Alleyn, Rupert Everett som den hyllade författaren Christopher Marlowe - det är skådespelarkonst på allra högsta nivå.Och så är det alla detaljerna man inte kan släppa efteråt. Att Marlowe förmodligen skulle blivit ännu större än Shakespeare, om han inte mördats vid bara 29 års ålder. Eller det i och för sig kända påståendet att Shakespeare knappt kunde stava till sitt eget namn. Eller, filmens kanske mest laddade scen, att se hur publiken mottog Romeo och Julia. Det ger dimensioner om konstens och teaterns roll som får tanken att svindla. Länge.Shakespeare in Love
Skådespelare:
Regi:
