Efter den nästan klaustrofobiskt idéburna Locke (där Tom Hardy excellerade i att köra bil och prata i telefon) kunde jag inte låta bli att vara nyfiken på vad regissören, manusförfattaren och producenten Steven Knight skulle hitta på med en neo-noirdoftande mordintrig på öppet hav och en stjärnspäckad besättning bestående av Matthew McConaughey, Diane Lane, Anne Hathaway, Djimon Hounsou och Jason Clarke.
Tyvärr får jag sälla mig till den haverikommission som redan tagit ton – för Serenity är fånigt usel – men också till de som menar att det ändå finns ett fascinerande element av kitsch att väga mot den omtalat vansinniga twist som syns på sjömils avstånd.
Hade det inte funnits förväntningar på McConaugheys medverkan i Harmony Korines The Beach Bum hade jag velat påstå att hans prestation som fiskebåtskaptenen Baker Dill rimligtvis borde sätta sista spiken i kistan på McConaugheysansen. I Serenity får han charmigt parodiera hela sitt register som mumlande orakad suput besatt av en stor tonfisk han döpt till ”Rättvisa”, som han hellre jagar än tjänar pengar på de turister som strömmar till den lilla paradisön. Men innan en billig Den gamle och havet-odör satt sig som fiskrens, dyker exet Karen (Anne Hathaway) upp som från klar himmel med en propå om att mörda hennes sadistiska man (Jason Clarke).
Vänta ingen ångande stilövning i klass med Lawrence Kasdans Het puls. Från kostym till ljussättning och överdådig musikläggning glider filmen isär på alla plan, och Hathaways kosmetiska femme fatale känns märkligt lyft från en helt annan film. Men alla lösa stilistiska linor trasslar ihop sig till den idé som ska bära den här filmen. Att en rutinerad yrkesman som Knight fått för sig att denna mind fuck noir skulle vara en filmisk aha-upplevelse är närmast oförklarligt. Nästan spännande! För det är så hejdlöst tunt och dumt att den bitvis fängslar.
