Scott Pilgrim vs. The World bygger på en grafisk novell, men filmatiseringen liknar mer ett tv-spel. Vilket är kul för en åttiotalist uppväxt på Nintendo och Teenage Mutant Ninja Turtles.
The Legend of Zelda-musiken, de pixliga effekterna och de andra nördreferenserna går hem, men tyvärr följer ett av tv-spelens största problem med – repetitionen. Michael Cera spelar nämligen Scott, en hjärtekrossad amatör-musiker som fattar tycke för en mystisk emotjej. Men för att kunna dejta henne måste han besegra hennes sju onda ex och här går filmen från att vara en quirky komedi i Juno-snitt till att bli ett halvt sinnessjukt specialeffektexperiment. Regissören har kallat Scott Pilgrim vs. The World för en musikal, men med slagsmål istället för sång, och det är egentligen en perfekt beskrivning. Trots roliga cameos blir det dock tjatigt med dialog-handgemäng-modellen gånger sju. Det är som sex för dina ögon, och mitt biosällskap tyckte att filmen var som en mix av en Judd Apatow-komedi och 300. Men precis som 300 räcker nyhetens behag bara så långt.
