Schakalen

Lika frekvent som Short Cuts-syndromet är numera Eddie Murphy-, eller rättare sagt 48 timmar-komplexet. Det på 80-talet uppseendeväckande paret Nolte/Murphy, är reinkarnerat till förbannelse i genren actionkomedi, men tokroligheten i 48 timmar låter sig dessvärre inte varieras så mycket. Förr var man en mes om man inte kunde tillräckligt många av Murphys oneliners. Nu får man vara en finlemmad lingvist om man ska kunna uppfatta hälften av vad Chris Tucker (Prince-lookalike i Det femte elementet), överhuvudtaget säger. Med en Kalle Anka-stämma överlag i falsett, går käften på Tucker hela filmen igenom. Men så har han ju också sin första stora roll i filmen där han själv har en betydande producentroll. Franklin Hatchett är en minst sagt enerverande karaktär som till och med får en att vilja luta örat mot Charlie Sheens töntiga journalist James Russell. I Money Talks råkar småfifflaren Hatchett, på grund av Russells karriärlystnad, bli indragen i ett fritagande av belgisk maffia i ett diamantsmugglardrama. James Russell, som vill gifta sig med rikemansdottern Grace Cipriani (Heather Locklear), vill naturligtvis även lägga händerna på detta scoop. De följande och närmast obligatoriska scenerna under familjemiddagen (fadern Cipriani suveränt spelad av Paul Sorvino), när den ouppfostrade och streetsmarte Hatchett ska uppföra sig, känns inte mer än som ett idisslande av scener vi redan har sett. Men man ska inte låta sig luras. Money Talks är stundtals relativt underhållande och filmen befinner sig på armlängds avstånd ifrån den taskiga 48 timmar-kopian Inget att förlora som repertoaren begåvades med tidigare i år. Om inte annat, så utgör filmen en bra kontrast till julhelgens obligatoriska Ivanhoe; en lite lagom slätstruken actionkomedi, som varken får dig att sätta köttbullarna eller de vegetariska prinskorvarna i halsen.