Walt Disney (Tom Hanks) har ställt in siktet på att förvalta sina döttrars favoritsaga med det magiska stjärnstoft som möjliggjorde hans flykt från den fattiga uppväxten i Missouri till imperiet i änglarnas stad. Han vägrar att låta verkligheten stå i vägen för sina drömmar – allra minst den amerikanska drömmen.
Men problemet är att sagorna om Mary Poppins, den potentiella utgångspunkten för en färgsprakande musikal med levande skådespelare intill animerade pingviner, härrör från en väldigt verklig barndom. Nämligen bokförlagans gråmulna författarinnan Pamela L. Travers (Emma Thompson). För inte kan väl hon låta den mustaschprydde manipulatören skapa ett sånghäfte i Technicolor baserat på hennes sveda och värk? Emma Thompson ser ut att trivas när hon höjer på ögonbrynen och levererar uppläxningar så bitska som de ofta blir när te blandas med root beer. I pauserna från de retoriska kamperna får hon ofta syn på något som med stöd av stråkar, pianoklink och övertydlig klippning kopplas direkt till hennes barndom. Regissören tillkännager sig som en slags marionettmästare bakom duken som noga knyter samman tidsplanen, så att absolut ingen riskerar att missförstå hur allt hänger samman.
Till slut kan inte ens Travers hålla tillbaka tårarna – annars hade det ju inte blivit någon Mary Poppins, än mindre Saving Mr. Banks. Bänkad i salongen på premiärkvällen ser Travers hur vita duken upptas av stora känslor i närbild med tillhörande sånger som förser hennes stela tår och fingrar med dansant ström. Vid det laget är avtalen påskrivna och drömfabriken har än en gång fått det sista ordet.
