En äldre vit man kommer in i ett sterilt rum och med hjälp av en specialanpassad lift flyttar en likkista av björk ovanpå två paneler med hjul och slutligen puttar in den i ett anslutande rum. Kameran rör aldrig på sig utan stirrar distanserat på, utan några klipp; scenen inramad symmetriskt och stilistiskt. Nej, det här är faktiskt inte en film av Roy Andersson, men du är helt förlåten om du tror det.
Regissören Carl Olsson har gjort en klinisk och närmast steril dokumentär om dödens industri i södra Sverige. Barskrapad från all form av sentimentalitet eller sensationslystenhet. På bara 72 minuter flyttas vi mellan en tablå till en annan. Från en statisk kamera till en annan. Bilderna så snyggt komponerade att det känns som att gå på en utställning på Fotografiska.
Samtidigt på jorden tar oss backstage, till människorna som arbetar i utrymmet runt döden. Vi får aldrig se en död människa, mer än någon enstaka vag kontur. Utan istället blir vi visade de ritualistiska rutinerna som är vardagen för de som står bakom kulisserna till vår kulturs industrialiserade farvälceremoni. En inblick i det teatrala spektaklet som en begravning är. Från en scen som tagen ur Nile City där en begravningsentreprenör gör ett lik mer presentabelt medan radion strömmar, till personen gömd i ett ansträngande rum som trycker på knappen för att slå igång den förvalda begravningsmusiken.
Eftersom filmen berör allt förutom just de döda, så är titeln så passande. Samtidigt på jorden fortsätter det ordinära ske, i vad som kanske kan tyckas vara en extraordinär miljö. Blicken är distanserad, kameran står alltid på avstånd. Allt är väldigt effektivt utfört. Vilket gör dokumentären, trots sitt sövande tempo, till en sober och eftertänksam upplevelse.
