Jag skulle vilja säga att storyn i Safe House är enkel. Men den är skitkrånglig. Gröngölingen Matt Weston (Ryan Reynolds) är ett stycke CIA-agent som mest skrotar Weston runt i Sydafrika med sin franska präktiga flickvän. Weston ansvarar även för ett så kallat safe house dit kreti och pleti som behöver specialskydd eller specialtortyr förs under mycket hysch-hysch och med en svart säck över huvudet. Det enda stackars Weston vill är att bli stationerad i Paris så att hen i lycklig tvåsamhet kan bryta baguetter och äta bullar tillsammans med sin trista tjej. Men Weston får snabbt se sina drömmar gå åt helvete när hen hamnar i ett safe house med Tobin Frost (Denzel Washington), en gång en legendarisk CIA-agent, mästare på att manipulera, nu landsförrädare och CIA:s mest eftersökta mål.
Safe House har fått en del kritik för sin tunna story, själv tycker jag att det är befriande med högt spel i maktens korridorer som inte angår gemene man något särskilt. Jag är så jävla trött på filmer där några byfånar ska rädda hela världen eller stoppa ett kärnvapenkrig. Det är högst overkligt och så långtråkigt.
I Safe House fungerar slutligen proffset Tobin Frost som en lärare åt den naiva Weston som ännu inte lärt sig byråns koder och agenternas språk (När Weston frågar ”Is this legal?” skrattar man rätt ut. Manuset har sina svagheter, men vi glömmer det nu.). På ett djupare plan tvingar också en helt överbriljant Denzel Washington fram Ryan Reynolds kvaliteter som skådespelare. Reynolds är inte alls särskilt pjåkig här, hen pratar som hen har förstånd till, slåss snyggt och jobbar med ögonen. Vad mer krävs egentligen 2012?
Tillsammans med Daniel Espinosas råa regi och det brutala fotot av Oliver Wood – som bland annat har alla Bourne-filmerna, Face/Off och Die Hard 2 på sitt samvete – gör det Safe House till en tät actionfilm med ett slut som får mig att störttjura.
Det kan väl inte bara vara hormoner och testosteron?
Under premiärhelgen i USA spelade den här filmjäveln in över 40 miljoner dollar. Jag tror jag vet varför. För manlig vänskap, bromance – den här filmens egentliga röda linje – det säljer. Och fungerar.
