Jaques Audiard, som häromåret gjorde den franskalgeriska fängelsefilmen Un Prophète och innan dess fina Mitt hjärtas förlorade slag, är kanske vår tids mest intressanta filmskapare (förutom Gabriela Pichler). Med Rust and Bone gör han något så ovanligt som en fransk film utan klyschor. Den är fransk utan att vara fransk. Den obligatoriska ljuva kvinnan saknar ben, for crying out loud. Det blir svårt att objektifiera någon och göra den mystisk när personen i fråga sitter i rullstol och man måste kolla om vissa trappor är handikappanpassade. Cirka 70 procent av filmen går dock ut på det här: Hur fan gjorde de för att få det så verkligt? Teknik alltså. Denna undran ligger som en matta men stör faktiskt inte upplevelsen som är helt enastående.
Att skildra vad kärlek är. Det handlar inte om någons vader. Marion Cotillard är fett sexig ändå, såklart, men hennes späckhuggardomptörssåriga inre möter den här belgiska social grupp 3-boxaren, liksom under ytan, under muskler och fibrer och hår. Det är något som inte syns, som Audiard får fatt på. Det handlar om kärlek. Att den finns. Det är inte självklart.
Audiard har gjort en verkligt sexig film utan att darra på handen, den ser rakt in i linsen och skämtar inte. Varenda jävel kan illustrera dåligt sex. Ett trauma är lika lätt som en sågning, men när något är allvarligt? Det är svårt.
