Runaway Bride

Julia Roberts. Richard Gere. Pretty woman. Uppblåst man. Garry Marshall. Romantisk komedi. Opposites attract. Ja, när gänget bakom den framgångsrika filmen från 1990 återigen slår sina påsar samman, gör man det med målet i sikte att återupprepa succén. Sådant brukar inte lyckas. Roberts är landsortsflickan som, av anledningar som filmen visserligen anstränger sig för att förklara men som trots det verkar något konstruerade, har lämnat tre blivande lyckliga makar vid altaret och helt enkelt sprungit därifrån för allt vad bröllopsklänningen höll. Hon är på väg att göra samma sak med en fjärde, när den cyniske och inte särdeles sympatiske krönikören på USA Today (Gere) får nys om hennes historia och författar en elak krönika om "the runaway bride". Varpå Roberts blir sur, skriver till chefredaktören och hänvisar till något liknande "vi systrar borde väl hålla ihop". Och Gere får sparken. I jakt på upprättelse söker storstadskillen Gere upp Roberts i hennes lilla landsortshåla, för att göra en stor artikel om det fjärde bröllopet, som han är övertygad om kommer att sluta i ännu en språngmarsch. Roberts och Gere har bevisat förr att de fungerar bra tillsammans, och [I]Runaway Bride[/I] motsäger inte detta. Det finns heller ingenting i filmen som försöker förmå oss att tro annat än att de kommer att få varandra på slutet. På något sätt kan jag tycka att det är lite sympatiskt, eftersom det visar att Marshall är smart nog att inte underskatta sin publik. Han vet att vilka trick han än tar till, så vet vi att ingen film med det här upplägget, och med Roberts och Gere, rimligen kan sluta på mer än ett sätt. Men när den spänningen försvinner måste det förstås finnas något annat kvar som kan hålla publikens intresse upprätt. Här förlitar sig Marshall på sina stjärnor, på medryckande allmängods-musik och på lagom doser romantik och humor. Och Garry Marshall kan sitt hantverk. Han vet hur man ska använda rätt poplåt vid exakt rätt ögonblick för att få önskad effekt, han har ett effektivt och rörligt handlag med kameran och han har en känsla för romantisk tajming. Det komiska ditot är det dock lite si och så med. Visst får han in en del poänger, eller rättare sagt: den pricksäkra komediennen Joan Cusack får in de flesta. Men man skrattar olyckligt sällan med tanke på att det ska föreställa en komedi. Anrättningen når så långt som till acceptabel bagatell, men en [I]Pretty Woman[/I] är det knappast. Och jag kan för mitt liv inte fatta varför de nödvändigt måste gifta sig hela tiden, när nu tjejen uppenbarligen har problem med det.