Rounders

Rounders är en till viss del intelligent film med en gedigen atmosfär, som ändå inte lyckas nå fram. I centrum står den inte helt rumsrena pokervärlden, där skillnaden mellan nyrik och luspank inte är större än ett spelkort är tjockt. Tyvärr är John Dahls film alltför anemisk och energilös för att ta till vara spänningen som finns inbyggd i spelet. Insatserna må vara höga på spelbordet, men utanför är såväl konflikter som karaktärer för det mest ganska slätstrukna. Den enda riktigt fängslande detaljen i intrigen är påståendet att det finns födda spelare, människor så pokerbegåvade att de inte ens bör överväga att göra något annat. En djärv åsikt som borde ha gett udd till den unge pokerspelaren Mike som står i blickfånget. Tyvärr blir han väldigt lågmäld i Matt Damons tolkning, och det är visserligen inte svårt att tro att han är en begåvad spelare, men inte att han måste spela på samma sätt som en 12-årig Mozart bara var tvungen att skriva symfonier. Än värre för trovärdigheten är att den tvålfagre Damon känns betydligt mer hemmastadd när han befinner sig på juridikfakulteten än vid spelbordet. När en professor på skolan i all välmening förklarar för Mike att dennes yrke inte kan vara något annat än pokerspelare, framstår rådet som mer senilt än insiktsfullt. Rounders saknar emellertid inte kvaliteter. Skildrandet av pokerpartierna är underhållande på ett sätt som ger intryck av att ta oss bakom kulisserna och avslöja en del av storspelarnas hemligheter. En annan behållning är Edward Norton som Mikes bäste, om än moraliskt korrupte, vän Worm. Norton påminner om en ung variant av Harvey Keitel, leende och med en rastlös fysionomi, och med ett sätt att låta rimlig samtidigt som han säger de mest bisarra saker. Om det ändå skulle kännas tråkigt dyker John Malkovich upp, som rysk pokergeni och gangster, med en accent som får den svenske kocken i Mupparna att framstå som autentisk.