Simon Sarnecki ser en riktigt onödig skräckreboot i Rings.
The ring (2002) var något så ovanligt som en lyckad Hollywood-remake. Förlagan var den japanska kultfilmen Ringu av Hideo Nakata (1998), som i sin tur inspirerades av en tv-serie, som i sin tur inspirerades av en bok av författaren Koji Suzuki.
Ramberättelsen handlar om ett mystiskt VHS-band, som ger alla som ser den ett telefonsamtal som förkunnar deras död sju dagar efter att de sett videobandet. Originalfilmen satte en ny skräckstandard för flera år framöver och var genial i hur den laddade vardagsföremål som tv-apparater, vhs-band och telefoner med en mycket hög skräckfaktor.
Sen gjorde Hollywood förstås hundra nya remakes av andra japanska skräckfilmer, varav de allra flesta var generande sörja (The Grudge, Pulse, One missed call, Dark Water, Ring two)
Och nu är det dags igen! Rings äger rum efter handlingen i den amerikanska versionen av Nakatas original och bygger vidare på myten kring videobanden. Ett par collegestudenter får tag på det gamla vhs-bandet och snart sprider sig dödsförbannelsen som en löpeld bland eleverna, som förstås gör digitala kopior av filmen som går ännu snabbare att sprida vidare.
Det är lite kul att se hur regissören har anpassat och uppdaterat berättelsen för iphone-åldern, där VHS-band sedan länge blivit retroreliker samtidigt som vi omgärdar oss med fler skärmar än någonsin, alltså fler skärmar som det skräckinjagande spöket Samara kan kräla ut ur.
Men utöver det är det faktiskt ingenting som talar för den här filmen. Huvudkaraktärerna är ett förälskat tonårspar, som saknar alla tänkbara karaktärsdrag men är väldigt snygga. Jag finner absolut ingen anledning att bry mig om deras överlevnad.
Handlingen är ett hafsigt hopkok av förbrukade skräckfilmselement som upprepas om och igen. När den traumatiska kärnan i spökhistorien väl avslöjas håller jag på att somna.
