Skulle du kunna mörda någon för den du älskar? För Rei (Kiko Mizuhara) är svaret tveklöst ja. När hon ser Nanaes (Honami Satô), som Rei velat ha sen tonåren, blåslagna kropp bestämmer hon sig för att hämnas. Hon förför Nanaes make och i samband med sexakten sprättar Rei upp hans hals. Blodet forsar fram medan Rei och Nanae flyr stan.
I par på rymmen-filmer, som Det grymma landet (1973) och True Romance (1993), är en bultande thrillernerv i bakgrunden en betydande del i den narrativa framåtrörelsen. När, och hur, kommer de åka fast skapar spänning i filmer som ofta saknar tydliga delmål. I Ride or Die prioriterar man bort alla nagelbitande tendenser efter den inledande rivstarten. Istället ägnar Ryuichi Hiroki, vars CV sträcker sig tillbaka till tidigt åttiotal, mycket möda att gräva i Rei och Nanaes gemensamma förflutna. Filmen kryper fram på ettans växel och utan driv dör den på fläcken. Den hade åtminstone kunnat användas som botemedel mot sömnproblem om det inte vore för att känsloreglagen är uppskruvade till skrika och snorgråta-nivå redan från första bildrutan. Det är i sig förståeligt efter den minst sagt omvälvande inledningen, men när kontentan (kärlek och undertryckt sexualitet kan driva en till psykotisk galenskap) inte är särskilt svårtydd gör sig tristessen till känna otroligt fort. Känslorna svallar över, men jag känner ingenting.
I hundrafyrtio oändliga minuter sträcker sig den lövtunna handlingen, som med gott mod knappt kan täcka åttio minuter. Scen efter scen får man följa en kallblodig mördare, till sötsliskig musik, tråna efter sin omöjliga kärlek. Den figurativa frontalkrocken går inte att missa. Bilen är inte bara totalkvaddad, den står i lågor.
