Den ungersk-tysk-svenska filmen Revolten inleds med ett citat av den tyske poeten Rainer Maria Rilke: ”Allt som är hemskt hungrar efter vår kärlek.” Det är en i sammanhanget hoppfull strof, men kanske en klen tröst när stigmatiserande vindar drar in över Europa.
13-åriga Lilis (Zsófia Psotta) föräldrar är skilda, och av allt att döma har hon en långt bättre relation till sin mamma. När hon i tre månader ska bo med pappan uppstår genast en konflikt över hunden Hagen. Hagen är nämligen blandrasig, och i det Ungern där filmen utspelar sig är innehavandet av blandrashundar hårt taxerat. Till Lilis förkrossning släpper pappan därför loss Hagen som utelämnas till mänsklighetens mindre behjärtansvärda sidor. Att lösdrivande hundar jagas febrilt av empatifattiga hundfångare är knappast en slump då Ungern år 2013 öppnade dörren för att kriminalisera hemlöshet.
Kornél Mundruczó har inte låtit sig skrämmas av att djur och barn sägs utgöra en regissörs främsta mardröm. I viss mån tycks han istället motbevisa påståendet. För filmens många hundar är onekligen imponerande. De är så pass väldresserade och koreograferade att jag ibland får påminna mig själv om att de varken är tecknade eller dataanimerade. Men sen fick också Luke och Body, som delar rollen som Hagen, ett välförtjänt specialpris på fjolårets Cannesfestival där Revolten även tog hem sektionen Un certain regard.
Tyvärr har Mundruczó inte fullt lika god hand om sina tvåbenta skådespelare och ramberättelsen om Lilis relation till pappan, som aldrig blir lika engagerande som Hagens framfart. Revolten växlar således mellan att vara ett något ojämnt familjedrama och en veritabel Lassie of the Dead. För ibland blir det rätt obehagligt som följd av all hets mot blandras. Då fungerar den inte så subtila allegorin över främlingsfientlighetens snålblåst riktigt bra, även om den kanske hade bitit bättre på en yngre publik.
