Return to Me

Det är ganska lätt att göra sig löjlig över en intrig som den i Return to Me, en film som skulle kunna definieras som en transplantationskärlekshistoria. Arkitekten Bob Rueland (David Duchovny) mister sin älskade djurvänsfru i en bilolycka. Ett år senare blir han kär i Grace Briggs (Minnie Driver) som i en hjärttransplantation fått hans avlidna frus hjärta. Ingen av de två känner till detta, bara gorillan och hunden som avgudade den avlidna frun känner skillnaden. Till slut uppdagas sanningen och komplikationer uppstår. Den värsta patetiken undviks faktiskt i denna [I]Ghost[/I]-light, tack vare ett försiktigt underspel. Skådespelarna tillåts aldrig hamna i melodramaklichéer och de riktigt fläskiga stråkarna är bannlysta. Debuterande regissör samt medförfattare till manuset är Bonnie Hunt (som tidigare setts i [I]Den gröna milen[/I] och [I]Jerry Maguire[/I]). Utöver dessa arbetsuppgifter spelar Hunt dessutom rollen som Grace Briggs förtrogna, den äkta frun till James Belushis småfeta familjefar -- de är det gamla ärrade paret som kontrasterar den skira kärlekshistorien mellan Rueland och Briggs. Hunt gör bra ifrån sig, även om man misstänker att hon arbetat mest på sin egen roll och gett sig själv alla bra repliker. På samma sätt hade berättelsen mått bra om man hade tonat ner Briggs färgstarka familj -- en samling bullrande och stökiga irländska italienare som tar orimligt mycket plats. Birollsgalleriet är helt enkelt så färgstarkt, samt bra rollbesatt, att de får Duchovnys och Drivers karaktärer att framstå som endimensionella. 45-åriga Hunt är definitivt ett namn att hålla ögonen på som regissör, framför allt för framtida romantiska komedier. Med [I]Return to Me[/I] har hon kanske inte skapat någon exceptionell kärlekshistoria, men däremot en väldigt sympatisk liten film -- med klar snyftarpotential.