”Jag älskar hud. En ung flickas silkeslena hud.” Ni kan vara lugna – Thomas Blachman har inte intagit registolen. Nej, det är bara en enkel bekännelse signerad den franske impressionisten Auguste Renoir (Michel Bouquet), stormförtjust i den nakna kvinnokroppen men desto sämre på att formulera känslorna kring sitt favoritobjekt.
Gubbsjukan mår suveränt i Renoir, en biopic som söker upp den berömde konstnären på ålderns höst, då han fortfarande är aktiv med måleriet trots att hälsan sviktar. Däremot vaknar han till liv när det pratas bröstvårtor och vid ett tillfälle föreslår han sin snopp som penselhållare, utifall händerna inte längre skulle orka. När sonen Jean (Vincent Rottiers) – den blivande filmregissören – kommer hem med skador från första världskriget, börjar ett stillsamt triangeldrama småputtra mellan männen Renoir och deras gemensamma musa Andrée (Christa Theret). Lejonparten av replikerna berör mestadels familjens förflutna och det unga kärleksparets ovissa framtid, men nuet saknar konturer och karaktärsteckningen är närmare stilleben än levande porträtt.
I Danmark må detta vara synonymt med public service, men i Sverige kan vi väl kalla det för vad det är: en riktig skitfilm.
