Det är något helt magiskt med Judi Dench och hennes hemlighetsfulla spionaura som peakade i Bondklassikern Skyfall. Därför bådade det så gott att just hon skulle spela i filmen om den brittiska hemlighetsfulla änkan Melita Norwoods liv. Exakt för 20 år sedan, när denna stillsamma bibliotekarie var i 87-års åldern, avslöjades hon som en av historiens både farligaste och mest ambivalenta spioner, som under åratal slitits fram och tillbaka mellan sin patriotism och sina moraliska tvivel. I Trevor Nunns film bär hon namnet Joan Stanley, men skildringen lämnar tyvärr ett och annat att önska.
Upplägget är välbeprövat och slitet som SD:s retorik. Den pensionerade spionen grips i sin engelska villa och spelar både förvånad och välförberedd; i hennes blick anar vi med vilken skicklighet hon har dolt sitt dubbla liv i 35 år. Ett bautamaskineri av förhör dras igång, och Joan måste konfrontera sin intet ont anande vuxna son samtidigt som hon i form av historiska tillbakablickar (såklart) börjar dra fram diverse skelett ur garderoben. I dessa flashbacks träder Sophie Cookson fram (mest känd från den märkliga Netflix-serien Gypsy) som den unga Joan och härmed slarvas filmens eventuella potential bort. Klichéer staplas på varandra, Tom Hughes travar in som den gåtfulla hipstern Leo som med Dickens under armen ska föreställa en sovjetisk kommunistisk förkämpe; han faller för den inte alls övertygande Joans unga jag som ska uppfattas som en rätt oattraktiv (wtf?) men fasligt begåvad fysikstudent. En patetisk Pearl Harbor-romantik härskar under dessa trista scener, och om det funnits någon komplexitet eller spänning jagas den bort som cigarettblossen från uteserveringarna.
Under tiden som detta pågår sitter man och kväver gäspningarna och längtar tillbaka till Judi-Joan, filmkonstens Dame of Spies.
