Red var en bagatell där några av våra största skådisar tog en paus från sina mer eller mindre (jag tittar på dig, Bruce Willis) kritikerrosade filmkarriärer för att driva med spiongenren.
I del två upprepas upplägget. Storyn, som rör något om Ryssland och ett supervapen från Kalla kriget, är egentligt oväsentlig, och går till störst del ut på att det ska vara roligt att se Oscarsvinnare som Helen Mirren och Anthony Hopkins i en sådan här tramsig film som låter stuntsen avlösa varandra och inte tar sig själv på för stort allvar. Och visst är det stundtals rätt kul, men Red 2 osar så mycket slapphet att det är omöjligt för tittaren att inte närma sig den med samma bristande engagemang – snegla på klockan, kolla Twitter, titta upp och småskratta, sedan prata om vädret med stolsgrannen. Filmens öde är att vara en måttligt underhållande, men lättglömd uppföljare som ingen har efterfrågat.
Texten har även publicerats i Nöjesguiden nr 07, 2013.
