Raymond, spelad av Viktor Friberg, är en medelålders man som snurrar runt i ett grådaskigt Göteborg med en varmkorv i högsta hugg på jakt efter en mening i tillvaron. Vi befinner oss i likartade miljöer som i Runges underbara långfilmsdebut Harry och Sonja; inte något enkelspårigt välfärdssamhälles bakgård, utan snarare i ett helt okänt kvarter med surrealistiska och absurda undertoner där poliser är loja bananätare och den enda karriärmöjligheten är som direktreklamutdelande jultomte. Ett förvridet Narnialand med lågmälda burleskerier som är skrämmande lika de man träffar på i den egna vardagen, bara man har öga för eller orkar se dem.[P][/P]
Men stadslandskapet och dess invånare bär på fler mörka stråk än i Runges tidigare filmer. Sten Ljunggrens gudfaderliga gestalt är en arrogant pösmunk och Lena Nordberg, som gör en suverän insats som Raymonds mamma Elsa, är ett förtvivlat och ilsket ölfyllo. De långa scenerna, som antingen är filmade med en rastlös och angripande kamera eller en dito som sällan skiftar position (dock alltid med pålitlige Ulf Brantås vid ratten), andas förnedring, ruttenhet och kafkaliknande scenarion. Men det finns också en befriande friskhet i Raymond - sju resor värre. Den vrede och det jädraranamma som man sällan ser på bioduken annat än i väldirigerade sekvenser eller i form av teknokratiskt pang-pang, får lov att skalas av och plockas ner till sin minsta beståndsdel, som i en fantastisk scen när Raymond och hans mor raseri-piskar mattor utanför huset. Folket utan språk deklamerar inte sina känslor utan skänker varandra i bästa fall en uppskattande klapp på ryggen.[P][/P]
Raymond - sju resor värre är en egen film i många avseenden och vid sidan av Straydogs den första svenska digitala långfilmen till allmän begluttning på större biodukar. Och tar man väl tillfället i akt att se att det faktiskt går att göra film på andra premisser än superstjärnor och megabudgetar, bjuds man på ett verk vars koncept och idé istället utgör den största livskraften. Däremot skulle Raymond - sju resor värre mått bra av ytterligare en omgång spritsning. Trots att vissa scener är lysande och idén i stort håller måttet, känns vissa delar av filmen svårtillgängliga; de känns alldeles för privata och interna för att jag som åskådare ska känna mig inbjuden till filmteamets party.
Skådespelare:
Regi:
