Vi sitter mitt i skottlinjen mellan blickarna. Kläder prasslar, suckar som nästan vibrerar: ”Varför går du inte med på skilsmässa, Elisha?” ”Varför vill du ha skilsmässa, Viviane? Är inte Elisha en bra man?”.
Under fem år, och hela filmens längd, är vi i den barskrapade salen med samma frågor om och om igen. Fotot går från att vara nästan för intimt till att rymma hela salen, så att vi inte ska missa att skådespelet inte rör individen utan samhället. Vad som skildras är en närmast en fars i rättsäkerhet och mänskliga rättigheter. För att få en formell skilsmässa i Israel måste mannen ge sitt medgivande framför domstolen. Om han vägrar, som Elisha kategoriskt gör, hamnar kvinnan i ett sorts limbo där allt hon gör skärskådas.
Det är inte direkt ett kammarspel som lever på nyanserat skådespeleri eller oväntade karaktärer, snarare tvärtom. Men styrkan ligger i när Viviane (Elkabetz) frångår den stoiskt låsta kvinnan och istället låter frustrationen ta över. Hon börjar fnissa hysteriskt vid en väns vittnesmål, hon svär, hon är så fly förbannad och trött. Det är intressantare än när vittnen reagerar på hennes rödmålade tånaglar.
Syskonduon Ronit och Schlomi Elkabetz har försökt skildra de större frågorna genom de mindre mötena. På ett sätt har de verkligen lyckats. ”Det är normalt” upprepas av vittnen, målsäganden och domare genom hela filmen för att porträttera Elishas och Vivianes olyckliga äktenskap. Det är ”normalt” att hellre göra varandra olyckliga och uppleva samhällets fördelar med (heterosexuell) tvåsamhet än att orka stå på två ben själv. Det är ”normalt” att en bra man definieras av att kunna ge materiella ting och en avsaknad av våldsamhet. Men om det inte räcker? Får man som kvinna kräva mer? Där blir Rättegången en lupp under vilken allas våra förhållandens villkor granskas.
