Den grävande journalisten är en egenart i filmens värld. En särskild sorts hjälte. Koffeinstinn, hårt arbetande, lite skruffig och älskvärt arrogant. För murvelns tillkortakommanden är underordnade den kompromisslösa jakten på sanning, och blir därför alltid förlåtna. Jonas Karlssons porträtt av den för tidigt bortgångne journalisten Hannes Råstam avviker inte en millimeter från mallen.
Mikael Håfström, som med Quick regisserat sin första svenska långfilm sen Strandvaskaren, har däremot lite kämpigare att klura ut hur han ska skildra Råstams och Kollegan Jenny Küttims (Alba August) jakt på sanningen om Thomas Quick.
Under sin tid på Säters Sjukhus erkände sig Sture Bergwall skyldig till uppemot trettio mord varav han kom att dömas för åtta. Det är i samma veva under det tidiga 1990-talet han antar namnet Thomas Quick. Plötsligt hade vi en svensk seriemördare värdig en lokal avyngling av Mindhunter. Anslaget till Quick lutar sig också tungt mot rådande true crime-trend. En drönarbild närmar sig den sjö i Appojaure där de holländska paret Stegehuis knivmördades i sitt tält 1984. Två av de mord Quick skulle dömas för. Ett knivblad blänker till månskenet och lika plötsligt klipps det till en epileptisk titelsekvens som lika gärna kunnat tillhöra en snaskig tevedokumentär.
I verkliga livet bör Råstams och Küttims journalistiska gärning inte förringas - särskilt inte i tider då den sortens långsamma journalistik hotas av demagoger som finansiella förutsättningar. Håfströms filmiska bearbetning av deras slit vet dock inte om den vill vara så kallad Nordic Noir med svallande stråkar eller fars.
Råstams granskning av mordutredningarna avslöjar i filmen rena rama Lorry-sketchen, påpassligt ledd av Suzanne Reuter som moderlig stjärnpsykolog. Den enda som egentligen lyckas växla obekymrat, om än bitvis överspelt, mellan filmens element av obehag och komik är David Dencik i rollen som Quick/Bergwall. Han osäkrar flyhänt stämningen i de första trevande samtalen med Råstam för att senare stoltsera nästintill perfekt komisk tajming. I övrigt är regin lika vilsen som en bensodiapenzinepreparerad Quick under polisens beryktade vallningar.
