Att en film kan klara av att sluta med ett längre utdrag av Whitney Houstons ”I will always love you” utan att det känns fel eller outhärdligt säger ganska mycket.
När jag slår mig ned för att se Priscilla, filmen om Elvis fru Pricilla Presley, tänker jag ”det här kommer bli jobbigt”. Jag förbereder mig på att få lära mig att Elvis och Priscilla hade ett destruktivt förhållande och få se hur han i etapper bryter ned henne, så att jag efteråt inte kommer kunna höra en Elvislåt utan att få rysningar av den obehagliga sorten.
I stället får jag en mycket berörande kärlekshistoria och ett ovanligt mångsidigt porträtt av en superstjärna som får mig att tänka på Agneta Pleijels senaste bok ”Sniglar och snö” där hon nyanserar bilden av en otrogen man som ond. För visst agerar Elvis bitvis helt oacceptabelt och galet mot Priscilla. Men utan att blunda för detta framställer Sofia Coppolas film honom inte som hopplöst elak utan som både genuint kär i Priscilla och otroligt vilsen i rampljuset, sin mansroll och samtiden. Om någon framstår som ond är det snarare de managers och läkare som lär Elvis att både brist på sömn och energi kan botas med piller.
Gång på gång slås jag av att filmen sitter på ett så oerhört spännande material. Priscilla är baserad på Priscilla Presleys memoar ”Elvis och jag” från 1985. Och det är otroligt intressant att få höra detaljerna om hur Elvis när han tjänstgjorde vid en militärbas i Tyskland blir intresserad av den helt vanliga 14-åriga (!) tjejen Priscilla och börjar tjata på hennes föräldrar om att hon ska få komma och besöka honom – samtidigt som han i flera år vägrar ligga med henne.
Priscilla Presley är exekutiv producent för filmen, så kanske kan man inte lita på att det är hela sanningen som visas. Men det gör mig positivt överraskad både att Elvis och Priscilla verkar ha haft en genuin kärlek mellan sig och att Priscilla verkar ha varit rätt bra på avgöra när det trots det behövde sättas gränser.
