The Postman - budbäraren

Efter att ha sett The Postman - budbäraren frågar jag mig om kvinnotjusaren Costner kanske inte är så självsäker som han framstår på bioduken. Något komplex måste han lida av eftersom han på senare år har prenumererat på pompösa hjälteroller som ska få honom att framstå som större än livet självt. Brevbärarfilmen, som är Costners första regigärning sedan Dansar med vargar, ska vara en hyllning till människans själ och världens skönhet, men lyckas inte bli mer än en obegriplig och klumpigt framförd smörja - och en tre timmar lång sådan, kanske bör tilläggas. Året är 2013 och världen har drabbats av krig, pest och klimatkatastrofer. De överlevande börjar så sakta återhämta sig, men tvingas bo i primitiva byar under ständig fruktan för att drabbas av den Shakespeare-citerande despoten General Bethlehem (Will Patton) och hans armé av hänsynslösa krigare. Hoppet återkommer med en man som påstår sig vara en brevbärare i tjänst hos den återinrättade regeringen. Det är förmodligen meningen att vi ska bli engagerade av konflikten mellan det goda postverket(!) och den onde Generalen som innan kriget jobbade som försäljare av kopieringsapparater, men spänningen undergrävs tyvärr av att den senare är så groteskt överspelad och osannolik att karaktären lockar till skratt istället för att skrämmas. Romansen mellan Costners brevbärare och en ung bondflicka är totalt charmlös och spekulativ. Den lider av samma dilemma som resten av filmen, nämligen ihålig dialog, ögonblick som ska vara innerliga men som enbart klingar falskt och förbryllande transportsträckor. Filmens brister har Costner i vanlig ordning försökt kompensera med pampig musik, svepande foton över det karga landskapet och närbilder på hästar som rider i slow-motion, med det enda resultatet att filmen blivit lång som ett ösregn. Slutet är förbryllande och underligt, samtidigt som det lyckas pressa in tillräckligt många klichéer för att få vilken tantsnuskförfattare som helst att rodna. Den amerikanska publiken kan säkert gripas av att deras nationella ideal kämpar för överlevnad, men för oss andra är den komiskt överdrivna patriotismen enbart löjeväckande. The Postman - budbäraren försöker flyga högre och längre än alla andra filmer, men det hjälper inte eftersom den är och förblir en kalkon.