Porträtt av en kvinna i brand

På en enslig, men bildskön, ö i Bretagne anländer Marianne. Hon är anlitad för att måla ett porträtt av Héloïse. Porträttet ska stilla hennes blivande makes nyfikenhet, medan Héloïse önskar allt annat än att bli bortgift. Det leder till att Marianne målar i hemlighet på nätterna och memorerar Héloïses skönhet under dagarna.

Porträtt av en kvinna i brand är en film som lever i detaljerna. Lika mycket i noggrannheten som ägnas hantverket i Mariannes målande som de symmetriska bildkompositionerna. Céline Sciammas estetik har ändrat skepnad under hennes förhållandevis korta karriär. Från debuten Water Lilies och ett klichéaktigt vurmande för realism till att röra sig närmare en stil i klassiskt snitt. Bilderna har blivit statiska med tiden och klipptempot är numer otidsenligt eftertänksamt. Men allra främst har ett snillrikt användande av point of view vuxit fram.

I den föregående filmen Girlhood skildrades de förföriska egenskaperna i kriminell samhörighet med drabbande subjektivitet. Hon tar det vidare och berättargreppet når sitt kulmen här. Genom den subjektiva kameran följer man hur Mariannes blick dissikerar och kreativt bearbetar Héloïses utseende för målandets skull, samtidigt som hon faller för henne. Den kreativa ådran och åtrå löper sida vid sida. Det gestaltas i sin renaste form vid deras första möte. Héloïse är från början dold under en huva och Marianne ser henne som ett objekt, som en del av de måleriska omgivningarna. När huvan faller och deras blickar möts mänskliggörs Héloïse och bilden av henne blir mer komplicerad. Med slående elegans gestaltar Sciamma den friktion som gör den här filmen så speciell.

Filmen är hela tiden engagerande, men blir lite mindre intressant när den under andra halvan främst blir ett känslodrivet relationsdrama. Trots det är Porträtt av en kvinna i brand en av årets bästa filmer och förtjänar de hyllningar den fått världen över.