Porträtt av en dam

Efter den imponerande trestegsraketen Sweetie, En ängel vid mitt bord och Pianot var risken att bli besviken på Jane Campion inte bara en möjlighet utan snarare en sannolikhet. Tre enastående kvinnoskildringar, tre betydande avtryck i filmhistorien, hur skulle Jane Campion, i portättet av Henry James litterära gestalt Isabel Archer, kunna leva upp till de enorma förväntningarna?Hon kunde.Ja, hon kunde få litteratur och film att omfamnas på duken i vad som måste vara så nära den fulländade helheten det går att komma. Tillsammans med manusförfattaren Laura Jones, som Campion också samarbetade med i En ängel vid mitt bord, har hon valt att koncentera sig på karaktärerna och dialogen och valt bort Henry James psykologiska analys. Därmed lyfter romanen från skrivbordet till filmduken och vi slipper långa, litterära prator som i exempelvis Martin Scorseses Oskuldens tid. Filmen får sitt eget liv.I den får vi se den unga, självständiga amerikanskan Isabel Archer kollidera med det viktorianska Englands konventioner. Med både förnuft och känsla slingrar hon sig ur denna björnkram och reser till Italien, där hon träffar den bohemiskt lagde Gilbert Osmond, en man i vilken hon ser sig själv, någon som också valt att ställa sig utanför normer och regelverk. Hon blir förälskad, han friar och de gifter sig. Men vad som till en början såg ut som frihet förvandlas snart till fångenskap.Det var först i Gus van Sants Till varje pris som jag förstod att Nicole Kidman var mer än en plutmun, två långa ben och en fru till Tom Cruise. I huvudrollen som Isabel Archer gör hon det defintiva lyftet och levererar en rollprestation som är så hudnära och så trovärdig att man skakar i fåtöljen. Drabbningarna mellan henne och John Malkovich som jag av hävd avskyr, men visst, han är bra här, mycket bra till och med, söker sina likar endast i Bergmans filmer och de starkaste matcherna mellan John Cassavetes och Gena Rowlands. Tillsammans med Campions kameraarbete, som närmast påminner om svepande, sensuella penselrörelser, når Porträtt av en dam höjdpunkter som aldrig går att glömma eller sudda ut. Det avgörande mötet mellan Isabel och Gilbert, där hon slutligen faller för hans charm, är något av de mest elektriska jag sett i genren kärleksscener. Campions klipp, åkningar, ljussättning, hur hon väver in musiken, hur hon släpper lös skådespelarna...ja, jag finner inget annat ord än sinnesutvidgande.