En åldrad irländsk kvinna vid namn Philomena försöker göra upp med minnena av en oplanerad tonårsgraviditet som resulterade i en bortadopterad son och ett par år som livegen på en katolsk kloster.
Det är lät att vrida på sig i myssoffan när man hör grundstoryn i Stephen Frears senaste drama - ska det bli sentimental och sliskig Tilde de Paula-tv eller askgrå realism? Redan i inledningen gör dock manusförfattare liksom regissör det klart att de är högst medvetna om riskerna och låter Steve Coogans cyniska spin doctor tillika huvudkaraktär avfärdar Philomenas historia som en “human interest story”, dvs. något gråtmilt ämnat för billiga tantmagasin. Tills han smälter lite och går med på att han försöka berätta om Philomenas trauma.
Tack vare sin raka oväntad humor (uttjatat uttryck) och genuina värme (ännu mer uttjatat uttryck) blir Philomena ingen skämskuddefilm och samspelet mellan Dench och Coogan är underhållande, subtilt och framför allt, helt osentimentalt.
