Efter den mer utsvävande Thomas Pynchons-adaptionen Inherent Vice återvänder Paul Thomas Anderson till det strama berättandet, historier om excentriska kontrollfreaks och inte minst samarbetet med metodmästaren Daniel Day-Lewis i vad som sägs bli skådespelarens farväl till vita duken. Och nog är det svårt att föreställa sig en mer elegant avskedsföreställning.
Oljemannen Daniel Plainviews skitiga fingrar från There Will Be Blood har bytts mot en klänningsskapares överkänsliga fingerspetsar när Day-Lewis blir den svale Reynolds Woodcock, som istället för södra Kaliforniens karga vildmark rör sig bland noblessen i efterkrigstidens fashionabla London. I sitt modehus skapar herr Woodcock utsökta klänningar åt kungligheter och är van att kunna kontrollera kvinnor med samma precision som han styr varje detalj i sitt liv - tills han träffar den unga servitrisen Alma (Vicky Krieps). Hennes nätta figur är till synes optimal för att bära upp hans delikata tyger vid dyra middagar, men rollen som kreativ musa visar sig allt för snäv för Alma som snart tröttnar på att bli tillrättavisad när hon brer sitt rostbröd för högljutt. Detta blir upptakten till en nyanserad, närmast Bergmansk närstudie av det skapande geniet och kärlekens ställningskrig som tar oss in på oväntat skruvat och kinky territorium.
Paul Thomas Anderson synar makt, asymmetrisk kärlek och kontroll i sömmarna med ett lika roligt som nålvasst manus, tätt sammanvävt med ett utsökt formspråk och en tékokande nerv vilket resulterar i ett av mästarens mest precisa och personliga verk. Daniel Day-Lewis och den jämbördige luxemburgiska sparringpartnern Vicky Krieps är som skräddarsydda för sina roller i denna stilstudie i välavvägt filmskådespeleri. Phantom Thread är ett mästerligt filmhantverk som förtjänar Oscarsstatyetter för mer än bara de vackra kostymerna.
